En blick i hallspegeln innan jag går hemifrån. Håret är färgat brunt. Ja, jag har till och med klippt lugg. I London köpte jag en beige kjol på American Apparel, man skulle ha den högt sittande i midjan. Den kjolen har jag på mig, och så en svart långärmad topp och kängor.
Jag drar på mig den svarta kappan och pälsmössan och småspringer till bussen.

Skolkorridorerna är fulla av ungdomar som står i grupper och pratar, skrattar och skrålar. På vägen upp för trappan träffar jag någon jag känner lite halvt, säger hej-hur-mår-du-vad-bra-jo-jag-mår-bra och fortsätter småspringande upp för trappan.  Mitt hjärta bultar något när jag passerar bordet där åtskilliga nior sitter. De hånler, spottar på golvet och skrattar högt. Jag kommer runt hörnet och försvinner in med huvudet i skåpet, får tag på matteböckerna. Vet att jag måste gå förbi fler snusande, storväxta killar och hårt sminkade tjejer innan jag kommer till lektionen. Vet vad de tycker om mina kläder. Jag grabbar tag i min kompis arm och tillsammans går vi längs korridorerna och slinker in genom klassrumsdörren strax innan den ska stängas.

Någon gång i början av åttan tröttnade jag på stuprörsjeans, tighta urringade linnen och massproducerade koftor från Gina Tricot där de guldiga knapparna föll av efter en tvätt. Men jag var nyss fyllda tretton och livrädd för femtonåringars knivhuggande blickar och piskande kommentarer.

Det är rast och jag går genom en korridor men stannar upp när jag hör mitt namn ropas. Två killar i nian sitter på en bänk och glor på mig. Jag vet inte hur de kan mitt namn. De har moppehjälmarna sittandes fånigt på huvudet och dricker Red Bull. ”Du, är du gravid eller?” säger den ena. Båda skrattar högt. ”Nej, hurså?” frågar jag, ser ner på min mage och ser den beiga kjolen. ”Varför har du kjolen så högt uppe då?” den ena pekar menande mot min mage och jag tappar helt orden. ”För att jag tycker att det är fint” säger jag sedan, vänder mig om och går därifrån. Jag hör skratt bakom mig.

Hösten 2007 och våren 2008 blev ett år av provocerande. Jag klippte t-shirts magkorta, målade läpparna röda och ploppade ut glasen på solglasögon. Jag klippte håret kort och var den första i skolan att ha hög midja på kjolar och byxor. Jag började njuta av att inte se ut som andra. Jag blev kallad tant. Jag blev kallad konstig. Jag blev kallad ful. Tjejer sa att jag lekte något jag inte var, men jag visste att det var precis tvärt om. När jag såg de översminkade tjejerna som tidigare hade skrattat åt mina kläder, komma till skolan med kjolar högt sittande i midjan något år senare skrattade jag inombords. Jag hade vunnit.

Högstadiet är en plats av rubbade ideal och fördomar. I de trånga korridorerna finns det inte utrymme för personligheter, bara skal. Det fanns bara ett sätt man ska vara på och just det har alltid skrämt mig.
Snälla, om ni går på högstadiet - låt ingen trampa på er.